lillbra.se

Arto Paasilinna “Den ljuva giftkokerskan”

Boken handlar om änkan Linnéa Ravaska som lever ett tillbakadraget liv i sitt lilla röda torp i skogen. Varje månad när pensionen betalas ut kommer fostersonen med sina törstiga och kriminella polare från staden, för att hämta hennes pengar. Men till slut får Linnéa nog av otacksamheten och bestämmer sig för att något måste göras…

Jag blev glatt överraskad av Den ljuva giftkokerskan. Hade inga förväntningar på den, men den visade sig vara hundraprocentigt underhållande. Paasilinna bjuder på lagom vass och väldigt rolig samhällssatir. Han levererar mängder av underfundigheter och lustigheter, men håller också kvar läsarens intresse och känslomässiga engagemang för karaktärerna. Jag kände verkligen för den gamla gumman i storyn. Inget görs för att ändra alla fördomar om finländarna som ett supande och bastubadande folk – tvärtom! Och av beskrivningarna att döma låter det som författaren själv har en hel del erfarenhet i ämnet… Lyssnade på den som talbok och Tomas Laustiolas finlandssvenska uppläsning är också värd beröm.[tags]Den ljuva giftkokerskan, Arto Paasilinna[/tags]

Håkan Nesser ”Människa utan hund”

Håkan Nesser har övergett Van Veeteren. ”Människa utan hund” är hans första bok där den nya romanfiguren, kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, medverkar. Tre stycken till ska komma med Barbarotti i huvudrollen.

Vid en släktträff försvinner två av medlemmarna ur familjen Hermansson spårlöst. Barbarotti blir mannen som ska lösa gåtan. Men boken kretsar minst lika mycket kring Hermanssons och deras livsöden. Frågan är om man ens bör klassa den här boken som en deckare? Det är snarare en berättelse om livsöden, tragedier och tillfälligheters makt. Författaren väver in betraktelser ur den typiska svenska vardagen. Det är ingen vacker bild som målas upp och det lätt att man blir lite cynisk av läsningen. Nessers långsamma, nästan släpande läsning bidrar till den dystra stämningen (Lyssnade på den som talbok – han läser alltid in sina böcker själv).

Jag gillar Nesser och ”Människa utan hund” gjorde mig inte besviken. Den är som sagt inte så munter, och själva deckargåtan avslöjas tyvärr av en alldeles otroligt övertydlig plantering. Men boken är intressant och spännande på ett annat sätt än en vanlig kriminalroman. Jag kan t.ex. fortfarande inte bestämma mig för om Hermanssons är en normal familj eller inte. Som Örebrobo är det också roligt att märka hur närkingen Nesser hämtat inspiration från trakten när han ska namnsätta ställen i sin berättelse. Nu väntar jag på uppföljarna.

[tags]håkan nesser, människa utan hund, gunnar barbarotti[/tags]

Stieg Larsson “Män som hatar kvinnor”

Denna den första boken ur bortgångne Stieg Larssons Millenium-trilogi är medryckande och underhållande. Ett tragiskt familjemysterium med ett gammalt försvinnande ska lösas. En släktträff på en delvis isolerad ö ger ett begränsat antal möjliga gärningsmän. Man myser över upplägget som för tankarna tillbaka till gamla Agatha Christie-deckare. Och undersökningsmetoder med hjälp av hackers, flörtar med min datanördiga ådra. Den delen som inte intresserar mig lika mycket är insikterna i Stockholms media- och finansvärld. Det finns också andra bitar som inte känns riktigt hundra:

• Brotten är lite för groteska och våldsamma
• Huvudpersonen är lite för populär hos det andra könet
• Det går lite för bra för en journalist att lösa kriminalgåtor
• Huvudpersonens handlingar får lite för mycket uppmärksamhet i pressen
• Titeln/temat är lite för fantasilöst/krystat

Bokens huvudperson är som en, medveten eller omedveten, avbild av författaren vilket kan förklara några av de ovanstående punkterna. Larsson skulle i så fall inte vara den första journalistförfattaren som tillåter sig vara lite självgod….(ja, jag syftar på Guillou). Hur som helst är det än riktigt bra bok, och det blir nog till att beta av de andra två i serien.
Läs Ranalds recension av boken på dagensbok.com.

[tags]Stieg Larsson, Män som hatar kvinnor, Millenium[/tags]